Jacob Tegengren, med rötter på fädernet i Sverige och på mödernet i Scottland, föddes i Vasa den 28 augusti 1875. Namnet Tegengren har sitt ursprung i Tegby socken i nuvarande Umeå. Där levde och verkade bonden Jon Larsson före 1731, gift med Margareta Spolander. Sonen Jonas, som under de dåliga tiderna sökte bättre utkomstmöjligheter i Österlandet, flyttade till Malax, 20 km söder om Vasa. Vid denna immigration till Österlandet i dåvarande Sverige, bytte han namn till Tegengren. Det ansågs naturligt att ta en del av Tegby socken med sig till Finland. Han var gift med Anna Tegman (1721-1772) och verkade som skräddare i Vasa. De hade sonen Reinhold(1738-1791), stadsfiskal i Vasa. Hans maka hette Brita Helena Widlund (1728-1813)Sonen Reinhold var också stadsfiskal i Vasa. Hans hustru hette Sara Katarina Widmark(1766-1828). De hade bl.a. sonen Jacob Fromhold (1763-1867), likaså handlande i Vasa, gift med Katarina Lovisa Ramstedt(1796-1858). I det äktenskapet föddes Ernst Wilhelm 1835, hovrättsråd i Vasa hovrätt, gift 1868 med Aline Irene Boy (1837-1913) Han dog 1910.Ernst och Aline blev Jacob Tegengrens föräldrar. Jacob var således den sjunde ättlingen i rakt nedstigande led från Jon Larsson. Inom ramen för denna skildring skall jag redogöra litet närmare för hur Jacob Tegengren blev känd i Sverige som författare, lyriker och psalmdiktare, som amatörarkeolog, som ornitolog och folkhögskolman.

Jacob Tegengren, som blivit känd som författaren, ornitologen, amatörarkeologen, hembygdsforskaren, psalmdiktaren m.m. har inte låtit tala om sig som konstnär i någon större utsträckning. Ändock vittnar hans skriftväxling om många tillfällen då Jacob Tegengren njuter av att kunna måla tavlor. Han var även mycket lycklig över sonen Ingmars framgång som konstnär, i synnerhet när det gällde målandet av altartavlan i Maxmo kyrka och då Ingmar hade en konstutställning i Sverige. I det följande skall vi titta litet närmare på Jacob Tegengrens konstnärskap. Natur- och sommarupplevelserna i skärgården och i det inre av vårt land stimulerade Jacob Tegengrens intresse av att måla.

Det har i år förflutit 50 år sedan författaren Jacob Tegengren dog. På grund härav och då många undrat över vad det blev av syskonen Tegengren, vill jag ge en presentation av dem alla. Detta är möjligt tack vare flitig släktforskning av bröderna Tegengren och skriftväxling syskonen emellan samt släktböcker och –kalendrar, samt mina egna intervjuer med medlemmar av Tegengrensläkten.

När Sissel Lund-Stenbäck skrev om emigranters hemlängtan i en kolumn i Vbl den 25 maj, kom jag på nytt att börja bläddra i mina anteckningar om Jacob Tegengren och hans intresse för emigranterna, som han tidigt lade i dagen på olika sätt.

Den 21 februari 2004 avslutades Emil Kaustinens innehållsrika livsverk. Han blev 97 år och efterlämnar många minnen, inte minst om vöråbygden och samarbetet med Jacob Tegengren. Från år 1985 blev han en av entusiasterna inom Jacob Tegengren-Sällskapet rf. Han var med från början i sällskapet och gav oss många vittnesbörd om sin nära vänskap med Jacob Tegengren. Han gav också många skriftliga bidrag till sällskapets arkiv och den pågående forskningen i Jacob Tegengrens livsverk.

För den som läser Jacob Tegengrens lyrik och prosa och forskar i hans livsverk blir det genast klart att Jacob Tegengren var en stor fågelvän, som satte mycken tid på utforskningen av fåglarnas liv, deras flyttningstider, ruvning, sång eller läten. Att han därtill i ungdomsåren var panteistisk i sin livsåskådning, förde honom såtillvida mycket in i naturens fantastiska värld, där fågelsången och fåglarnas liv betydde så mycket. Men hans känsliga lyriska sinnelag var den huvudsakliga drivkraften, som omsider skulle föra honom till en personlig tro på den Gud, som fick hans lovsång i många psalmer och lyriska dikter, där fåglarna intar en central plats. Han lyssnade så gärna till sina älsklingsfåglar, lärkan, staren, bofinken, storspoven m.fl. De gav honom tröst även i svåra tider. Då han arbetar med sina prosaberättelser Jord och hav, skriver han i något brev: ”Då Gud låter fåglarna finna sin väg genom mörker och dimma skall Han väl en gång lotsa våra bedrövade själar till en ort, där de finna en god vila och den renhet och stillhet de längtat efter i en värld. som människorna gjort vrång och ful.” Året innan skriver han i ett brev:” Vi behöver något över vårt eget obetydliga jag att haka oss fast vid – en tro på Gud. Endast han kan göra oss starka och lyckliga och döda den oerhörda egoismen och det avskyvärda maktbegäret.” Men nu till Tegengrens fåglar: